20 minuter. I tjugo minuter har jag suttit här och funderat på vad jag ska skriva en dag som denna. Jag sitter här med ett troligtvis pajjat ledband i foten, en tredje gradens lårkaka, en stukad tumme och en sjuhelvetes skallavärk. Ändå har jag aldrig mått bättre än vad jag gör just nu…

 

 

Igår gjorde Hanaskogs IS de sista 90 minuterna för året. Nittio minuter där alla runt omkring Hedens IP i Helsingborg slets mellan hopp och förtvivlan. Himmel och helvete. Alla, exakt alla, vet hur in i helsikes svårt det är att vinna ett kvalspel. Direkt avgörande matcher. Tillfälligheter som avgör. Ett litet snedsteg och en hel säsong kan spoileras. Fråga Glimåkra IF. Fråga Broby IF. Fråga IFK Knislinge eller Hjärsås/Värestorp. Fråga Hanaskogs IS. Alla vet.

 

 

Jag skulle mer än gärna försöka att ge mig på ett sammandrag från gårdagens match i Helsingborg, men det går inte. Jag kommer inte ihåg ett skit. Jo förresten, en sak vill jag minnas att jag upplevde. Det hände i den 33:e matchminuten.

 

 

Fram tills dess hade ”Di gule” agerat krampaktigt, nervöst och en smula ängsligt. Man hade låtit hemmalaget ta kommandot i matchen och behövdes en scenförändring. Då får Andreas Johnsson bollen. Han får den via en klack från Anton Berg, påstås det åtminstone. Från 35 meter ser man hur Nöbbelövsterriern börjar ladda högran. Resten är ett stycke fotbollshistoria.

 

 

Efter Johnssons  ”kryssare” öppnades matchen upp. Andra halvlek bjöd på målkavalkad och miniräknarna gick varma när man skulle plussa på, dra av, räkna bortamål och hela faderullan för att se vem som egentligen satt i förarsätet. När domaren satte pipan i munnen och blåste för full tid så var det nog väldigt tydligt vilka som gjorde det.

 

 

Där finns så mycket som jag skulle vilja få ut av detta inlägg, men finner inte orden. Jag vet inte var jag ska börja.

 

 

 Jag skulle vilja förklara glöden i ögonen på Sebastian Persson när han höll sitt brandtal i ringen innan avspark.

 

 

Jag skulle vilja beskriva glädjetårarna på Bengt Emil Andersson när han, iklädd sin nya Newcastle-tröja med  ”SIR EMIL” på ryggen (present från spelarna), förklarade hur unik grupp vi har, mer unik än vad denne erfarne tränare någonsin stött på i sin karriär. Dra ballen i gruset, där höll det på att brista för en annan också.

 

 

Jag skulle vilja förklara min tacksamhet över alla tillresta supportrar, och om hur mycket deras stöd betyder för oss som spelar i föreningen , om hur viktig del de har i vår framgång.

 

 

 Jag vill skrika rakt ut av glädje när jag tänker på André Bengtssons tal på segerbanketten där han förklarade sin kärlek (och dessutom sin fortsättning) i klubben.

 

 

Jag vill hoppa jämfota när jag tänker på vår Fotbollssektion och styrelse, som hade ordnat ett fantastiskt arrangemang på kvällen för våra tappra krigare.

 

 

Jag småler lite sött när jag tänker på Jimmie ”Paddan” Ljunggrens engagemang och hans arbete (i samarbete med Nils Berg) för att få fram en banderoll till avgörandet med ett budskap som var glasklart.

 

 

Jag får ståpäls när jag tänker på vad som händer härnäst. 10 november kör vi en repris från förra året med utflykt till Köpenhamn. Den 1 december är det dags för den numera traditionella Fotbollsgalan som i år går av stapeln i Knislinge Bygdegård.  Ååå maj fakking gadd…

 

 

Hanaskogs IS har med små medel, en portion vilja och ett sjuhelvetes driv tagit sig tillbaka till Division 4. En serie som kan bli väldigt spännande med lokala bekantskaper som Yngsjö, Glimåkra, Osby, Åhus, VMA och kanske Näsum.

 

 

Dock ropar jag inte hej än. Vi vet alla Skånebolls förkärlek till Helsingborg och Malmölagen, vad som sker med Norra Skåne är alltid lika spännande. Därför är jag inte ens säker på att vi hamnar i samma fyra som t.ex. Glimåkra och Osby. Jag hoppas dock jag har fel. Vi kan för första gången på mycket länge ha en rejält lokalförankrad Division 4 – serie.  Senast det hände var väl när Hedenhös var pojk..

 

 

Nu har jag suttit här i strax över timmen, och har inte en jävla aning om ifall texten ovan hänger ihop. Skitsamma, ni får ta det för vad det är. Avslutningsvis vill jag bara säga att igår satt jag på en buss till Helsingborg med en bunke Division 5 – lirare. I morse vaknade jag upp tillhörande troligtvis Sveriges bakfullaste Division 4-lag.

 

 

 

Skippade ödmjukheten för en dag. Kom och hata!

 

 

 

 

Förresten. Vad fan skulle vi gjort med tröjorna om vi sumpat detta!?

 

 

 

 

Tills vidare…

 

 

 

 

 

 

FORZA HIS!!!